Jörn Donners barn och det komplicerade faderskapet

Jörn Donner barn var sex till antalet, men bara med ett fåtal hade han ett verkligt nära förhållande. Den finlandssvenske författaren och regissören Donner, som avled i januari 2020, lämnade efter sig ett komplicerat fadersarv. Hans söner och döttrar förhåller sig fortfarande till vad det innebar att ha honom som far.

Hur många barn hade Jörn Donner?

Donner hade sex barn med flera olika kvinnor under sin livstid. De yngre sönerna Daniel och Rafael Donner, som växte upp i Finland, hade en relativt nära relation med sin pappa. Donner visade genuint intresse för dem och var engagerad i deras uppväxt. Hans mellansta barn fick en annan upplevelse. Det är framförallt de så kallade "80-talsbarnen" Otto Gabrielsson och hans halvsyster Susanna (1981–2017) som kommit att symbolisera de brutna banden. Susanna gick bort år 2017, och Otto lever kvar med erfarenheten av en far som aldrig riktigt ville veta av honom.

Misstagen som han kallade dem

I sin självbiografi Mammuten, som kom ut 2013 skrev Donner om sina mellansta barn på ett sätt som chockerade många. "De två första, tillfälligt hopkomna 80-tals barnen var misstag, båda två, men lever ju" var hans formulering. Det är ord som är svåra att ta tillbaka och som Donner inte heller verkade bry sig om att ångra. Otto Gabrielsson satt i publiken vid en boktillställning i Stockholm när han förstod att hans pappa offentligt och utan ursäkt hade avfärdat honom. Han beskriver att han kände sig fulständigt tillintetgjord av det han läste.

Boken som svarade för Otto

Svaret kom 2020 i form av boken Vildhavre. Sista brevet till pappa, en personlig och ibland brutal uppgörelse med Donner. Otto Gabrielsson beskriver sina sällsynta möten med fadern som "korta audienser" och säger att pappan var som en finsk betongvägg, ointresserad och svår att nå. Boken publicerades samma år som Donner avled, 86 år gammal av lungsjukdom, och fadern hann aldrig läsa den. Det var också ett sätt för Otto att visa att han inte var det misstag hans far en gång påstod.

Otto är uppvuxen i Sverige med sin mamma Lisbet Gabrielsson och studerade till psykolog vid Karolinska Institutet. Som barn spenderade han några veckor varje sommar i Finland hos sin far, och lärde sig då känna halvbröderna Daniel och Rafael lite bättre. Han ser boken som ett sätt att slutligen kunna lämna det bakom sig och gå vidare utan bitterhet, men med ett behov av att berätta sin version av historien. Idag är han klar med sin pappas minne, och det känns (om man ska tro hans egna ord) som en befrielse.